En artikel i DN om några campare som trotsat stängda bommar och förbudsskyltar vid Älvdalens skjutfält och åkt in mitt i en skjutövning med granater väckte ett, i alla fall efteråt, roligt minne till liv.
För ganska många år sedan bestämde sig jag och min då ganska unge son mycket spontant för en liten tältsemester. Vi slängde in lite prylar i bilen och drog norrut (såklart). Sonen studerade bilatlasen och upptäckte ett område med väldigt få vägar. Kanon, det måste vara rena vildmarken där, dit åker vi!
Väl där upptäckte vi att vi hamnat på Älvdalen skjutfält. Dock pågick ingen övning och man kunde köra in, vilket vi gjorde även om omgivningarna var lite ruggiga här och där med sönderskjutna tanks och annan krigsrekvisita. Vi följde, i vad som tycktes en evighet, en mycket smal grusväg, för någonvart skulle den väl gå. Kanske till en liten sjö eller en fin plats att slå upp tältet. Vad jag minns gick den bara runt runt miltals tills den slutade i en mycket omysig grusgrop. Då tog vi vårt förnuft till fånga och åkte tillbaka ut från området.
Inte allt för långt efter att vi var tillbaka på en större väg hördes ett konstigt ljud och innan jag fattat att vi hade punktering var däcket i slamsor. Det var då vi kom på att vi glömt reservhjulet hemma.
Behöver jag säga att vi var väldigt glada att det inte hänt när vi var där längst in i skjutfältet, utan mobiltäckning givetvis.
I dag blev jag nästan gråtfärdig av att läsa den avslutande delen i DNs artikelserie om skogen av Maciej Zaremba. Jag blev upprörd, rörd, eller berörd som det heter nu för tiden då rörelsen i rörd har fått en snävare betydelse.
Det är ju så här det är! Hur ska man någonsin kunna få en bättre skogspolitik när den mänskliga psykologin ser ut på det här viset.
Jag tror att Zaremba har lyckats belysa varenda viktig bit i frågan om skogen. Men vad händer nu? Jag är rädd att det inte händer någonting och det gör mig också gråtfärdig. Och för er information, jag är inte ens den känsliga typen.
Jag har varit ute och åkt tåg igen, och gått på Stockholms gator. Jag lyckades klara av tågresan, även de bitar jag måste åka med SJ, utan att uppge mitt namn en enda gång, eller dra kort eller visa legitimation eller annat kontrollstatsrelaterat elände.
Först åkte jag “Tåg i Bergslagen” som än så länge vet hur man behandlar kunder. Inget krångel, fasta priser och tar betalt på tåget.
I Örebro fanns det tid att gå in på stationen och köpa en biljett. Jag offrade 14 kronor i tillägg för en ombokningsbar biljett, då behövdes inget namn registreras. Även i Stockholm hann jag med att köpa biljett på Centralen. Försäljaren där sa att jag inte behövde köpa en ombokningsbar. Eftersom jag skulle åka inom en timme kunde han skriva ut en liten biljett från en annan kassa, inget namn, inget krångel.
På biljetten stod att den måste användas inom en timme. Undrar just om den blir ogiltig om tåget är försenat 
Det var en helt ok dag men jag fick lite internetabstinens. Ni förstår jag har inga uppkopplade smartphones eller ipad. Det vill säga, jag har med mig en ipad överallt men den har jag bara för att läsa pdf:er i och göra lite anteckningar. Jag vill (än så länge) ha det så. Trots att det medförde att jag inte fick läsa den fjärde artikeln i Zarembas serie om skogen i går. Det har varit så mycket så jag har ännu inte hunnit läsa den Nu ska jag göra det, därför blir det bara detta korta dravel till postning i kväll.
Jag tror inte att jag någonsin förut har suttit på helspänn och väntat på en ny artikel i dagspressen, inte förens nu. Jag har väl gått in 10 gånger på DN idag för att se om del tre om skogen kommit. Det var det värt, kunde jag konstatera. Vad säger man, tack kanske?
När jag skrev om Zarembas skogsartiklar häromdagen fick jag kommentarer som inte tyckte att kalhygge eller ej var den stora frågan (vilket jag vidhåller att det inte var vad han skrev heller) men kalhyggesbruket är faktiskt en katastrof. Inte varje enskilt hygge, om det skulle vara något så ovanligt som ett litet och hänsynsfullt utfört sådant men i stort är kalhyggesbruk inte hållbart (hemska modeord) varken ekonomiskt eller biologiskt.
Som framgår i dag, det finns alternativ. Silvaskog är ett företag som hjälper skogsägare till en helt annan skogsskötsel. Läs deras “Lilla skogspraktika” för en snabb orientering. Är du skogsägare har du alltså pengar att tjäna här.
I går kablades nyheten ut om att en man på promenad helt oprovocerat hade blivit överfallen av en björn. I ekonyheter och alla stora dagstidningar. Polisen skulle ut och avliva, folk varnades för att gå ut i området.
Nu var detta inte sant och jag bara undrar, vem är den största idioten här. Mannen som hittade på överfallet, polisen som gick ut med det på detta sätt eller journalisterna som hade så bråttom med att kabla ut detta som en stor nyhet?
Motivet för mannen som hittade på överfallet vet vi inte. En gissning som ligger nära till hands, han var en berusad rovdjurshatare som ville dölja något annat. Vi lär inte få reda på det i så fall.
Precis som det aldrig kom till allmänhetens kännedom att den man som faktiskt dödades av björn i Jämtland för några år sen, oförklarligt och oprovocerat sägs det, var berusad intill medvetslöshetens gräns. Vad han och hans hund hittade på i det tillståndet kommer vi aldrig få veta men dödsorsaken var väl i praktiken snarare alkohol än björn. Han skulle för övrigt ha gått ut på älgjakt några timmar senare, denne man som av Kerstin Ekman beskrivits som en klok och ansvarsfull jägare.
Det var en liten utvikning, frågan var ju vem som är största idioten i det här fallet? Ett enkelt svar är att det var “offret”. Ja, ja det är ju lätt att säga men nu ska vi inte sparka på en som ligger, vilket man onekligen gör om man uppför sig som han.
Journalisterna kanske? Som blåser upp det till en stor nyhet och litar på polisen. Njae, det skulle faktiskt ha ett nyhetsvärde, en extremt ovanlig händelse och något som upprör folket. Vem vill vara sist med en sådan nyhet? Så jag förlåter dem denna gång.
Polisen då? Som i de uppdaterade artiklarna om händelsen i DN och SvD säger att de tvivlade redan från början. Ändå meddelar man media som fakta att en man blivit överfallen, man varnar folk från att gå ut och man ska genast ut och skjuta. Trots att det alltså var högst tveksamt vad som hänt. Polisen är den största idioten, helt klart!
I Nerikes Allehanda och säkert också i många andra medier, står ännu i dag på morgonen den ursprungliga “nyheten” om björnattack. Det mest tragiska med den här historien är att det som inte har skett, det har skett. I människors minne och medvetande lever nu den här händelsen. Precis som en del idioter fortfarande påstår att vargar jagat skolflickor inne i Hällefors centrum så kommer denna anka att föras fram som en sanning.
Antag förresten att “överfallet” verkligen skett, kanske hade det då orsakats av att mannen råkat komma mellan en hona och hennes ungar. I så fall hade hon ju egentligen varit ganska återhållsam när hon skyddade ungarna. Knappast någon risk för upprepning, ändå ska björnen avlivas, och ungarna också då?
Skjut först och fråga sen, hysterikor ska inte ha vapen, och inte vara poliser!
“Om du gör lite mer än vad människor begär av dig är du en fri människa, annars bara en slav”
(Mottot för en klok man jag känner)
En del människor bara lyser det om, det där att de bryr sig om sina medmänniskor och alltid gör det där lilla extra.
Min kära Rost-och Röd-bil har stått med avrostade balkar och annat elände hos Svetsar-Anders. Jag visste inte ens om han skulle ta på sig eländet, ingen annan skulle ha gjort det.
I morse ringde han (efter ett idogt detektivarbete för att hitta vårt hemliga telefonnummer som jag glömt att lämna). Bilen var klar, trots att det till och med varit mycket mer jobb än vad det verkat från början. Förutom att laga och svetsa som ingen annan så hade han snyggat till med lite färg runt skärmarna.
Inte nog med det, när han sett att att det snart var sista dag för ombesiktning och han inte fick tag på oss så hade han åkt och besiktigat bilen också.
Jag har varit glad hela dagen, inte bara för att jag har bilen tillbaka utan mest för att det finns folk som bryr sig om vad de gör och om andra människor.
I går ondgjorde jag mig över att skogsdebatten fördes på kultursidorna. I dag fortsätter Zarembas artikelserie om skogen i DN, fortfarande på kultursidan men stort upplagd på webbtidningens förstasida och i dag är den dessutom riktigt riktigt bra!
Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg. År 2006 var siffran noll. Det året kunde ingen skogsägare bryta mot lagen, hur han än bar sig åt.
Hade detta varit för ett antal år sedan, innan jag blev en cynisk åldring som på goda grunder helt förlorat tilltron till det svenska samhället så skulle jag nu, lätt om hjärtat, ha sjungit och jublat. Äntligen! Nu kommer sanningen fram till folket, nu blir det förändring ty allt som behövs är ju kunskap.
”Jag får sparken om mitt namn kommer ut”, säger en mellanchef på Skogsstyrelsen. ”Vi är många här som är djupt frustrerade, men det anses illojalt att tala ut.” Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli.”
Inte ens det faktum att folk ändå verkar uppröras och bry sig kommer leda till någon ändring. För regeringens (liksom säkert även alternativa regeringars) syn är det Eskil Erlandsson uttrycker.
”Jag föreställer mig att någon äger marken”, svarar Erlandsson. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.”
Ändå pyr långt, långt nere i djupet av min mörka själ ett litet hopp. Tänk om……..
… om detta att debatten om den svenska skogen är förpassad till kultursidorna är för att göra den ofarlig. Samtidigt fortsätter skogsindustrin att äga frågan i den “riktiga” världen.
Maciej Zarembas artikel ligger nu även på nätet, kultursidorna.
…ni vet de där almarna i Kungsträdgården, på den tiden kunde människor göra en liten skillnad. Ibland räckte det att saker uppmärksammades och sanningar kom fram så kunde saker förändras, ibland, hur är det nu?
Egentligen borde jag ha jobbat för fullt i helgen men istället har det blivit en del tid i skogen. Som vanligt kan man inte njuta odelat. Ständigt nya spår av en brutal och ofta totalt obegriplig skogsskövling i stort som smått gör mig till nervvrak.
Skydda Skogen har genomfört en kampanj mot IKEA på grund av deras urskogsskövlingar i Ryssland. Först blev jag besviken, borde vi inte kämpa för skogen här hemma i stället? Ständigt ska vi uppröras över vad som sker i andra länder och inte låtsas om att det är än värre på hemmaplan. Men vid lite eftertanke kan jag förstå, det är ett sätt att få medial uppmärksamhet. Kanske fler medlemmar, större möjlighet att synas även med svenska skogsfrågor.
Det är media som styr, blanda in IKEA, Kungen eller Ranelid så kanske även något så viktigt som svensk skogsnäring kan få ett ögonblicks uppmärksamhet.
Här är väl på sin plats att erkänna att just i dag har Maciej Zaremba en artikel i DN, (pappersupplagan men någon vänlig själ har lagt en länk till pdf på Facebook) om detta, han kallar det för Sveriges nya miljonprogram.
Läs artikeln, den avslutas
På hyggets tredje dag stod några praktfulla träd närmast husen kvar. Bland dem en väldig gran, 270 centimeter i omkrets, troligen ett av Storfors äldsta vittnen. Då har bolaget ändrat sig i sista stund? Nej, inte alls, trädet är bara för mäktigt för skördaren, måste tas ned för hand, upplyser maskinisten. Jag förstår, så här grovt virke är förstås extra begärligt? ”Nej, den här vill inget sågverk ta. Den står så nära huset att den är säkert full med spik efter fågelholkar.” Så vad blir det av den? ”Massa, papper eller kanske blöjor.”
Fortsättning följer skriver Zaremba. Kanske kan artiklarna upplysa och uppröra delar av svenska folket men kommer det i sin tur att leda till någonting? Så går det ju inte till nuförtiden, annat var det ändå på almarnas tid.
Det går fyra rådjur här utanför och mumsar i min hage. Konstigt, lodjuren ska ju ha ätit upp allihop säger den kår som påstår sig vara expert på naturen.
Ju längre tid det har gått utan något bloggande desto svårare blir det att skriva något. Det känns som om man borde skriva något meningsfullt och faktaspäckat som förändrar världen till det bättre.
Med den inställningen är det inte konstigt att jag låter bli, så nu har jag bestämt mig för att skriva vad trams som helst (som vanligt alltså) om fåglarna utanför mitt fönster eller min röd-och-rost-bil som står hos Svetsar-Anders med helt avrostade balkar, eller om min trevliga tandvärk som enligt tandläkarna inte ska existera eftersom de inte hittar något fel, eller om min nya pyttelilla kamera som jag baske mig ska lära mig använda om jag bara får lite tid över. Tid är min stora bristvara, allt annat har jag i överflöd.
Förresten verkar det inte hjälpa att skriva meningsfulla och faktaspäckade saker, det tycks ändå inte förändra en värld som la-la-la-lallar på med händerna för öronen.
KVA:s energiutskott skrev nyligen i SvD om vindkraft, några torra fakta som bara de borde vara nog för att avstyra detta vansinne. Sedan tillkommer ju en fruktansvärd naturförödelse och förstörd livsmiljö för massor med människor. Liksom spolierade möjligheter till rekreation för de stackare som inte bor som jag, och därmed förlust av stora möjliga turistinkomster.
Naturligtvis kommer väderkvarnarnas riddarinna Annika Helker Lundström som vanligt farande för att försvara sitt levebröd. Det är mycket pengar i det här. Riskkapitalisterna som plockar av folket deras pengar genom elcertifikaten vet att detta Schlaraffenland inte kan vara för evigt. Det gäller att plocka ut vad man kan medan politikerna fortfarande blundar av hänsyn till sin prestige.
Lundströms inlägg är fullt av snömos och osanningar och lögnaktigt raljerande, som att “KVA tycks tro att såväl el som koldioxidutsläpp stannar i det land där de produceras” Där fick hon några populistiska poäng hos den icketänkande “gröna” fårskocken Hö-Hö, proffisorera vet inte det, hö..
Sanningen är att vi inte kan exportera “vindel” till andra länder, de vill inte ens ha den. De vill ha vår vattenkraft för att kunna reglera sin egen vindel.
Sanningen är att vindkraften gör viss nytta i de länder där den ersätter fossila bränslen och dessa kan fungera som reglerkraft till vindkraften. I Sverige måste vi bygga ut vattenkraften och tömma våra dammar för att reglera vindkraften. När dammarna står tomma på vintern får vi köpa kolkraftsel från Tyskland, eller kanske producera sådan själv.
Hon hänvisar till “Alliansregeringens valmanifest” ja de vet ju,(obs ironi) och “dåvarande generaldirektören för energimyndigheten” d.v.s. den Tomas Kåberger som skällde ut KVA förra gången de yttrade sig,
KVA-professorerna gör mig så förbannad. KVA får forskningspengar av oss och så gör man en sådan undermålig utredning,
Skönt med någon som säger rakt ut hur det fungerar med forskning nuförtiden. Leverera “rätt” slutledning eller se dig i månen efter forskningspengar.
I artikeln om skadorna som “sommartid” för med sig i DN i går stod det något intressant. Alls inget nytt utan något som alla fotografer vet och de flesta andra anar.
Det handlade om ljus.
Ljus är viktigt för vårt välbefinnande, därför finns olika former av ljusterapi som ska motverka vinterdepression. Några timmar om dagen ska patienten sitta i vita, starkt upplysta rum. Fungerar i viss utsträckning, visst.
Men de fakta om ljus som stod i DN och som är allmän kunskap var:
Att utomhus en molnig dag är ljusstyrkan 10 000 lux, en solig dag kan den vara 140 000 lux – och inomhus i bästa fall 400 lux.
Så vore det inte bättre att gå ut en stund i stället!
Det var länge sedan jag skrev något här. Jag undrar själv varför och är rädd för att det beror på att det samlade samhälleliga vansinnet börjar bli alltför stort.
Om man för bara några år sedan påstått att det som händer i dag skulle komma att hända så skulle den genomsnittlige medborgaren ha skrattat hånfullt och ansett att man var en foliehatt. Men massor för medborgaren dåliga saker händer i en accelererande takt.
Det är som att rulla en snöboll, i början byggs den på sakta men för varje varv man rullar den går det allt fortare. Nu känns det som om den dessutom ligger på krönet av en lång brant backe och snart kommer få en knuff nedför.
FRA, ACTA, IPRED, SOPA, PIPA, Datalagringsdirektivet, någon gång har du hört orden på nyheterna, höjt på ögonbrynen och glömt på ögonblicket.
De offentliga lögnerna och breda okunnigheten är större än någonsin, trots att internet, och sanningarna, finns tillgängliga för alla.
Alla som har kunskap på något område vet att det som är offentlig sanning oftast är lögn, men de kan/vill/törs inte göra något åt det. Journalistkåren är sammantaget en samling ynkryggar.
Värst ute är naturen, skogen, djuren – och människan.
Gemensamt för de flesta politiska beslut som fattas, i Sverige, i EU och i västvärlden, är att de är kortsiktiga, händelsestyrda, korkade och totalt utan hänsyn till den enskilda människan, såvida denne inte är högt uppsatt politiker eller representant för storindustrin.
Det gäller stort som smått och är i och för sig inget nytt men det blir som sagt accelererande värre.
Ett extremt människofientligt och korkat politikerpåfund är den så kallade sommartiden som pådyvlas oss just som själen börjat komma tillbaka i någorlunda tidsro.
Sommartiden illustrerar också ett annat deprimerande fenomen. Gilla läget! Folk tycker att det är såå bra. Varje år bråkar jag om saken, och ingen håller med, förra året träffade jag till och med en som med hetta försvarade den, annars brukar det mest vara lite liknöjt, ja men det blir ju ljusare (!) och det vanliga föraktfulla överseendet med mig, rättshaveristen som bryr sig.
Nu vill jag bara upplysa om att jag alltid har rätt. Läs DN idag om hur många människor som årligen dör av detta påfund,
Enligt Till Roenneberg har sommartiden införts av okunniga makthavare och byråkrater, med obefintliga kunskaper om människokroppens biologiska klocka.
Kanske borde jag inte påstå att jag alltid har rätt efter ett så här negativt inlägg men allt går ju att ändra på, om folk bara vill.
Nu ska jag gå ut i solen och ge min biologiska kropp lite mer lux.