Smutsigtmjöl

Hanne Kjöller, ledarskribent på DN deltog härom dagen i en TV-debatt om vargjakten. Hon hade invändningar mot argumentet att det bara är de som är berörda av rovdjur som ska ha något att säga till om i frågan. Med det argumentet sorterar man bort alla stadsbor och andra som inte har rovdjur inpå knuten. Dessutom är det så att man betraktas som berörd bara om man tycker sig ha problem. Alltså räknas inte jag in i de berördas skara fastän jag har lospår runt knuten och vargspår vid brevlådan. Då jag är dum nog att bara tycka detta är trevligt förmodas jag hålla klaffen i debatten. Lite allmän lyckokänsla över naturens ordning är inte berörande nog.

Låt oss acceptera detta resonemang, det är inte helt orimligt vid en låg grad av eftertanke. Det verkar ju vettigt att de som berörs av något är de som ska bestämma hur det ska hanteras.
Ta den vitryggiga hackspetten till exempel. Den finns numera endast i något tiotal exemplar i Sverige. Låt oss säga att den finns i fem olika markägares skog, det är då dessa som är de enda som berörs av deras existens. Men problemet som berördheten kräver då? Hackspetten gör ju ingen skada i skogen. Men herregud, tänk efter lite. Om skogsägaren har en nästan utrotad fågel på sin mark, som är beroende just av hans gamla lövskog för att överleva så får han ju inte såga ner skogen! Han åläggs restriktioner, man våldför sig på hans äganderätt, han får inte omsätta sitt kapital. Kan man bli mer berörd? Ingen annan berörs av den rara fågeln. Den självklara slutsatsen blir att dessa fem skogsägare ensamma ska besluta om allt som rör vitryggig hackspett och det smartaste de kan göra är att utrota den kvickt som fan innan någon tossig spettkramare försöker ändra på logiken.
För övrigt är arten, i likhet med vargen, inte utrotningshotad globalt, so what.