Trååkigt

På sjuttiotalet skapades en hel massa fantastisk musik men inte en enda bra film. Fast jag konstaterat detta faktum för länge sedan begick jag i går misstaget att ändå titta på en film från 1974. The Conversation regisserad av Coppola och med Gene Hackman i huvudrollen som en som arbetar med avlyssning.  Jag har inte haft så tråkigt sedan jag senast försökte se på en film från det decenniet.  En tunn handling , dödstrist utdragen i två timmar som kändes som fyra. Varför höll de på på det här sättet? Var filmen så billig att de kunde slösa hur som helst med den, eller var det tvärtom, var den så dyr så de vägrade klippa bort en enda minut av den?

Givetvis var det instoppat några fåniga uppspacklade totalt själlösa brudar också. Kanske är det därför det finns så mycket rabiata feminister, de är uppväxta med de här filmerna. Har man den här kvinnosynen så kan jag inte se så många alternativ, gå och hänga sig eller bli radikalfeminist. Vilken tur att det inte var så här utanför filmduken, inte ens på sjuttitalet. Jag vet,  jag var där.

Den där filmen var faktiskt så tråkig att den till och med brädar åklagarens uppläsningar i rättegången mot The Pirate Bay och det vill inte säga lite.  Ska försöka följa direktsändningarna från den så mycket jag kan, bortsett från åklagarens och systemets inbyggda tråkighetsfaktor är den högintressant.

By ylva

Vi har alla, på gott och ont, lite smutsigt mjöl i våra påsar och jag vill behålla det så, annars blir samhället olidligt att leva i. Nej ni får inte namn, ålder kön, yrke etc. Varför läsa med förutfattade meningar? Det märks nog så småningom vad jag är för en typ. Det är lättast att formulera sig negativt så här är lite av vad jag avskyr och kommer skriva om: Kontrollsamhället, Politiker, Jägareförbundet & andra rovdjurshatare, Gruppåsikter, Statsfeminism, Skogsskövling, Moralpanik, Människofientlig verksamhet av diverse slag.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *