Så här på våren livas gården upp av stora flockar med bofinkar och grönsiskor och ett gäng koltrastar som låter sig väl smaka av utlagda äpplen. Jag kommer gång på gång på mig med att stå och hänga vid fönstret bara för att titta på dem. De vackra små grönsiskorna liksom regnar ner i klasar från träden för att äta av de frön som nötväckorna under vintern kastat ned på marken och bofinkarna konfirmerar att det verkligen är vår igen.
Ändå är det en annan fågel som jag vill hylla, en som är närvarande och synlig inte bara nu utan under årets alla tider.
Talgoxen, som på vintern är ständigt framme vid fågelbordet, som redan i mars förmedlar de första vårkänslorna med sin typiska sång, som är lika närvarande på sommaren och är den som hänger kvar på gården när så många andra försvinner på hösten.
Jag tycker det är konstigt att det inte är talgoxen som är vår nationalfågel. Den finns i hela landet och alla vet hur den ser ut. Utom möjligen den redaktör på Nerikes Allehanda som illustrerade en artikel om att talgoxen var den talrikaste fågeln på fågelräknardagen i januari med en bild – på en blåmes!
Det är lite konstigt det där med bloggskrivande. När man inte haft tid på ett tag börjar det ta emot, man vill inte skriva vilken smörja som helst utan något med substans. Och då blir det av naturliga skäl ingenting.
I går såg jag en film som fick mig att gå igång. Oftast när jag sätter mig för att se på en film har jag ingen aning om vad som väntar. Första minuterna trodde jag att jag skulle få se en fånig komedi i femtitalsmiljö men sedan högg den tag i mig och jag påstod gång på gång att det var den bästa film jag sett.
Det var inte riktigt sant förstås, som filmkonst betraktat var den väl medelmåttlig men handlingen, budskapet!
Efteråt kastade jag mig förstås på Wikipedia för att bli upplyst. Det jag sett var en amerikansk film gjord för TV 1994, löst byggd på, och med samma namn som en novell av Kurt Vonnegut, “Harrison Bergeron”. Så obildad är jag att jag aldrig hade hört talas om denna tänkvärda dystopi.
Handlingen i filmen kan du läsa om på Wikipedia eller på IMDb. Att den högg tag i mig så väldigt beror på att mycket i filmen alls inte känns främmande.
Tanken att människor ska göras jämlika genom att sänka snarare än höja finns. Ta t.ex. vänsterpartiets kamp för att förbjuda hemläxor i skolan. (Alla har inte föräldrar som hjälper sitt barn med läxorna, alltså ska ingen läsa hemma.)
En tsunamivåg av fördummande TV-program sköljer över oss, vi förväntas inte vilja tänka. Vi masskonsumerar smörja när mänskligheten har skapat så mycket fantastisk kultur.
Vår tids hårdnande attityd mot brottslingar gör att de offentliga TV-sända avrättningarna inte heller känns särskilt främmande.
Och det allra värsta, samhället går inte åt helvete på grund av onda avsikter utan av goda. De som styrde Harrison Bergerons Amerika ville medborgarna väl.
I vår värld vill politikerna skydda oss från allt. Med pedofiler, våldtäktsmän, rånare och terrorister som ursäkt skapas ett omänskligt samhälle där rädslan styr och det är enklast att inte tänka för mycket. Även i vår värld lever en politiskt elit på andra villkor än de som de skapar för medborgarna.
Om vi nu inte är på väg käpprätt åt helvete hur kan det då komma sig att en justitieminister som totalt saknar respekt för det mest elementära i en rättsstat sitter tryggt på sin post medan ministrar som inte betalt sin TV-licens fått avsked med buller och bång.
I Sverige betraktas rättssäkerhet som något förhandlingsbart och grundlagen som något ovidkommande. Det skrämmer mig lite och att så få andra skräms av det gör mig riktigt rädd.
Det brukar inte bli bra att skriva här när man är rasande förbannad men det struntar jag i.
Den förbannade grannkärringen med ett IQ på en nivå som knappt tillåter att hon tuggar maten själv har tagit ner sin sista flik med skog. Igår hämtade jag posten, då stod brevlådan på ena sidan vägen och en smal remsa skog på den andra. Idag var brevlådan det enda som stod upp. Från den ena stunden till den andra förvandlas landskapet totalt. Jag är en hård djäkel men sådant här är mer än jag klarar av. Tur att kärringen inte var i närheten, då hade jag väl slagit ner henne. Den enda som fanns i närheten var han som körde skördaren och han satt väl förpansrad och hörde inte mina avgrundsvrål. Kostnaden för att ta ner denna lilla skogsrest är nog närapå lika mycket som man kan få in. Det förra, angränsande hygget, står fortfarande förött och oplanterat. Pengarna räckte väl varken till skatten eller till plantor så nu skulle de sista träden ner. Fan säger jag!
Jag tycker på fullt allvar att man inte ska få äga mark om man är hur dum som helst. Äganderätt för idioter kan gälla på virkade antimakasser, trädgårdsstorkar i plast och pärlplattor. Inte på en bit natur, inte utan förmyndare.
Ibland funderar jag på hur en del debatter kan hamna så snett, eller kanske ännu mer varför vissa saker överhuvudtaget inte kan diskuteras. De där det finns en rätt åsikt, punkt.
Jag tror att det beror på att ingen människa vill framstå som ond. Det finns många mindre smickrande karaktärsdrag som vi kan erkänna att vi har men vi är i alla fall inte djurplågare, barnmisshandlare eller miljösabotörer. Givetvis varierar ämnena som kan diskuteras beroende på i vilket sällskap du befinner dig. Jag antar att det finns någonstans där man kan sitta och skryta om bestialiska mord men här tänker jag hålla mig till det allmänt accepterade i samhället, den rådande (officiella) moralen.
Att debatten om vargen kan vara så minst sagt livlig tror jag beror på att bägge parter tycker sig stå på den goda sidan. Du är en god människa om du står på landsbygdsbefolkningens sida, om du vill skydda tamdjuren och jakthundar från att bli sönderslitna av rovdjurets käftar. Du är också en god människa om du vill kämpa för biologisk mångfald, om du vill att den vackra vargen ska få föda upp sina ungar i den fria naturen. Ingen sida är i dagsläget utsatt för den allmänna moralens totala fördömande.
Svenska Dagbladet har haft några artiklar om kontanter, senast en med rubriken “En kontantfri stat är en utopi.” Det är ett ämne som intresserar mig mycket så jag har faktiskt orkat med att läsa lite i kommentarsfälten. Det diskuteras kontanter kontra kort och argumenten är de vanliga, kostnader, rånrisk, bedrägeririsk, smidighet (från bägge hållen), risk för skuldsättning, och naturligtvis även hur kort kan användas som ett verktyg att kontrollera människor. Här verkar de flesta fokusera på företagens koll på din konsumtion och individernas spårbarhet. Det känns som detaljer, faktum är ju att den som kontrollerar människors pengar har total kontroll. För de i praktiken monopoliserade bankernas del handlar det om pengar. När det inte längre finns något alternativ tjänar de på varje transaktion du gör. För statens, maktens, del är det verkligen den ultimata utopin, full kontroll över varje människas varje krona. Försök att jobba “svart” då, enbart direkt byteshandel mellan två parter kan fungera. Troligtvis inte heller det eftersom majoritetens maktlöshet kommer skapa ett samhälle där angiveriet blir normen. En informell ekonomi med så kallat svartjobb är absolut nödvändig för ett fungerande samhälle. Det finns forskning på det som jag ska leta rätt på till ett annat tillfälle (det var inte riktigt meningen att jag skulle snöa in på ämnet i dag). I alla fall, så säger man inte. Svartjobb ska vara ett argument för ett kontantlöst samhälle, inte emot tycker folk, jag tycker precis tvärtom och ordet i SvD-rubriken skulle varit “dystopi”.
Det där var kanske inte det bästa exemplet, det finns ju ändå en diskussion kring det, fast ingen vill vara “skurk”.
Så har vi den stora klimatdebatten. Här pågår i alla fall en diskussion om att man inte får ha en diskussion. Ändå något, men varför kan media tala i termer som “skeptiker” och “förnekare”? Tja, kan du tänka dig något mer ondskefullt än att vilja jordens undergång, och ingen vill ju som sagt vara ond. Ta och kolla in bildserien en bit ner på den här bloggen, den kanske kan få dig att tänka efter lite.
Så har vi ju det här med det märkliga ämnet sexualitet. Samtidigt som dagstidningarnas löpsedlar numera ser ut på ett sätt som skulle fått herrtidningsredaktörer att rodna för 30 år sedan och sex är en ingrediens i alla möjliga och omöjliga sammanhang så har en märklig moralpanik utbrett sig i västvärlden. När vi nu inte får moralisera över sex utanför äktenskapet eller ens homosexualitet så måste vi i alla fall hitta någonting att förfasa oss över. Plötsligt kryllar det av pedofiler och den allmänna uppfattningen är att den enda orsaken varför varje pedofil inte ska slitas i stycken av vilda hästar är att det vore alltför milt. Jag tar tillbaka det där om att det mest ondskefulla är att vilja världens undergång. Den personifierade ondskan är pedofil. Detta har lett till att inte en människa kan göra enkla sanna påståenden som att en pedofil inte per definition är en brottsling, eller att individer under 15 år kan vara intresserade av sex utan att stämplas som ondskefull pedofil själv. Jag antar att författaren till den här artikeln är van vid det vid det här laget.
Själv vill jag inte heller vara ond, men är det priset för att försöka tänka klart så ok då.
Uppdatering: om någon vill ha fler och mindre suspekta argument för kontanter kan jag rekommendera Viktualiebrodern
Ett märkligt men väl inarbetat argument för att jaga varg i Sverige är att det skulle ge en acceptans för arten som i sin tur skulle leda till att tjuvjakten på den minskade.
Så fick man då äntligen rusa ut och urskiljningslöst panga på och döda 27 vargar, (vilket blev 28 eller 29 beroende på hur man räknar). Dessa har knappt hunnit kallna innan man hittar spår som tyder på att en varg dödats illegalt i Dalarna och inte långt därefter ännu en i Värmland. Det såg ju inte så bra ut om man säger, så att ett antal höjdare på Jägareförbundet går ut och fördömer detta och uppmanar lokalbefolkning och jägare att samarbeta med polisen är ju bara helt naturligt. Vettigt och självklart.
Men vänta ett tag, om det nu är så vettigt och självklart varför har man aldrig gjort det förut? Tidigare har man på sin höjd sagt att “vi tar avstånd från illegalt dödande men…” och så har man vräkt på med hur synd det är om folk så det är ju förståeligt m.m. Flera gånger har jag hört Gunnar Glöersen och andra i Jägareförbundet få frågan -Vad gör ni åt tjuvjakten på rovdjur? Något svar har jag aldrig hört annat än att de kan ju inte göra något, de “tar avstånd” bara.
Så varför går det bra nu plötsligt, att åtminstone lite försiktigt sätta ner foten när det var omöjligt förut? Enkelt, förut drog de nytta av tjuvjakten som utpressningsmedel, nu skadas deras retorik av att den fortsätter. Det är bara egennytta och gränslöst hyckleri och det stör mig att de till och med får beröm från vanligtvis kloka människor. Jag ser till motivet och föraktar dem mer än någonsin. Frånta Jägareförbundet dess allmänna uppdrag och låt dem fortsätta agera som den själviska intresseorganisation den är.
Ovanstående händelse borde knappast passera obemärkt. Det är garanterat löpsedels- och förstasidestoff, Torsten Mörner, Gunnar Glöersen och andra lögnare från Jägareförbundet måste uttala sig liksom centerpartistiska riksdagsmän och skräckslagna bybor.
En annan konsekvens är att Calle Seleborg avlider i hjärtattack orsakad av ren och skär glädjefnatt.
Så varför har vi inte hört något?? Ah, shit, det var därför!
Hanne Kjöller, ledarskribent på DN deltog härom dagen i en TV-debatt om vargjakten. Hon hade invändningar mot argumentet att det bara är de som är berörda av rovdjur som ska ha något att säga till om i frågan. Med det argumentet sorterar man bort alla stadsbor och andra som inte har rovdjur inpå knuten. Dessutom är det så att man betraktas som berörd bara om man tycker sig ha problem. Alltså räknas inte jag in i de berördas skara fastän jag har lospår runt knuten och vargspår vid brevlådan. Då jag är dum nog att bara tycka detta är trevligt förmodas jag hålla klaffen i debatten. Lite allmän lyckokänsla över naturens ordning är inte berörande nog.
Låt oss acceptera detta resonemang, det är inte helt orimligt vid en låg grad av eftertanke. Det verkar ju vettigt att de som berörs av något är de som ska bestämma hur det ska hanteras.
Ta den vitryggiga hackspetten till exempel. Den finns numera endast i något tiotal exemplar i Sverige. Låt oss säga att den finns i fem olika markägares skog, det är då dessa som är de enda som berörs av deras existens. Men problemet som berördheten kräver då? Hackspetten gör ju ingen skada i skogen. Men herregud, tänk efter lite. Om skogsägaren har en nästan utrotad fågel på sin mark, som är beroende just av hans gamla lövskog för att överleva så får han ju inte såga ner skogen! Han åläggs restriktioner, man våldför sig på hans äganderätt, han får inte omsätta sitt kapital. Kan man bli mer berörd? Ingen annan berörs av den rara fågeln. Den självklara slutsatsen blir att dessa fem skogsägare ensamma ska besluta om allt som rör vitryggig hackspett och det smartaste de kan göra är att utrota den kvickt som fan innan någon tossig spettkramare försöker ändra på logiken.
För övrigt är arten, i likhet med vargen, inte utrotningshotad globalt, so what.
Nu när fienden ligger så ska vi köra över dem, och sedan lägger vi in backen……
Fienden är givetvis jägarmaffian och ovanstående har jag snott (i två delar) av två pensionerade högt uppsatta statliga tjänstemän.
*förklaring för i latin mindre bevandrade läsare
Jag klarade av att vara ung på 70-talet utan att engagera mig i några som helst politiska aktiviteter. Inga Vietnam-demonstrationer, ingen almräddning i Kungsträdgården, inget kärnkraftsmotstånd och för den delen inte något motsatt engagemang heller. Ärligt talat har jag alltid haft avsmak för demonstrationer. Det finns något som jag uppfattar som djupt frånstötande i en pöbel som tågar fram skallande infantila ramsor. Andra uppfattar det som en härlig gemenskap och trygghet att vara en i mängden, själv är jag nog en mycket ickekollektivistisk människa.
Därför kändes det ganska konstigt att i en ålder över femtio plötsligt tillverka plakat och taktfast skrika Stoppa-FRA utanför riksdagshuset. Det hjälpte inte som vi vet. Det var inte så att det var den första politiska fråga som engagerat mig, tvärtom, det är bara så att jag inte ägnat mig åt demonstrationer eller skrivit på petitioner tidigare. Nu däremot tycks jag ha släppt alla hämningar.
Tidigare har jag uppmanat er att gå till upprop.nu och skriva på mot vargjakten, de har nu över 15000 påskrifter. Det finns också grupper på facebook i samma anda med ännu fler anslutna.
Idag har jag än ännu mer angelägen petition som ni bara måste skriva på, Skydda Sveriges Gammelskog startad av Skydda Skogen. Där ingår också ett särskilt forskarupprop, alla forskare på skog, ekologi m.m. som inte är korrumperade av jakten på pengar eller kompisskapet med makten vill säkert skriva på. Hjälp till att sprida uppropet, själv har jag nog inga forskare bland mina läsare. Skulle vara om Olof Liberg hittat hit då, men han är ju ändå korrumperad.
Den 17 januari kl. 14 är det en manifestation för vargen på Mynttorget i Stockholm, slut upp!
Den 4 februari är det Vargens Dag, det uppmärksammas med en manifestation på Stortorget i Örebro kl.17-19
I ett tidigare inlägg här har jag beklagat mig över att det finns dåligt med bloggare som skriver bra om skogs- och naturfrågor. I kölvattnet av vargjakten har jag ändå upptäckt att det finns många därute som bryr sig, inte minst många naturfotografer, liksom många vanliga människor som upprörs över rovdjurspolitiken. Här är ett lite urval av skiftande kvalitet och utan vettig ordning.
Terje Hellesö
Daniel Arvidsson, naturfotograf
Erik Svensson
Svensk varg
Scaber Nestor
Emil Isberg
Adam Skevstad
Sedan vill min vän Lill-Jansa Lind uttrycka sina känslor för hans hembygds stolta vargjägare, det är klart att jag bjuder på plats till detta.
Falköpings egen son stoltserar framför en
skadskjuten och fälld varg som slaktades bland de
vargar, som tilldelats Dalarnas län. Inom
Leksandsområdet fälldes inom några timmar tre
vargar varav en skadesköts. Hjälten från
Falköping deltog i söket och kunde utnyttja sina
erfarenheter från bergsklättring. Efter tre dygn
kan vargen spåras till en bergknalle och ett 70
tal skjutglada tillskyndare kan gå till anfall.
Med fullgod satellit teknik och jaktradio kan
kretsen kring vargen slutas. Vargen dyker upp och
kan med två skott fällas av den glade skytten,
som visar upp sig med den fällda vargen för
skaraborgsbygdens imponerade läsare. Att få fälla
en försvarslös och redan skadskjuten varg var den
bästa av upplevelser, som skytten fått sig till
del. Jag missunnar honom den! Därmed var sista
vargen skjuten i Dalarna för denna gång. Länet är
därmed den region, där man skjutit fler vargar än som var tillåtet.
Det visar sig jaktivern har varit länsstyrelserna
övermäktiga och det centerstyrda beslutet om att
avskjuta försvarslösa vargar har påvisat
moraliska och etiska brister hos jägare och
jägareförbund inklusive kommungubbar i Rättvik.
På några timmar har man redan skjutit färdigt och
sökandet efter skadskjutna djur kunde ta sin
början och därmed riskera att fler djur än som
var tillåtet fälls. Med en timmas marginal var
jaktledaren skyldig att lyssna av länsstyrelsens
telefonsvarare. Men med tanke på att 10 000 tals
jägare ställdes mot 27 vargar så är det inte
konstigt att det var svårt att styra upp så många
skjutglada jägare, som hann avrätta fler vargar
inom den timma, som ställts till förfogande.
Rumänien klarar att leva med 3000 vargar medan vi
i Sverige, föregångslandet framför andra, inte
klarar av mer än ett hundratal. Detta talar för
att andra faktorer än själva djuret är orsak till
den hållning som skapats kring dessa varelser.
Politiska insatser måste till för att förändra
synen på vår viltfauna innan fler skjutfester kan
genomföras. Förhoppningsvis så blir detta
naturvårdsexperiment Centerns sista inspel i svensk naturvård.
