Medvarelser

Fågelskådare har en “krysslista” där varje art noteras. Jag tror det går någon slags gräns vid 300, har du kryssat så många då är du bland de stora grabbarna.
Jag har alltid velat ha bättre koll på fåglar, känna igen dem på håll och veta vem som sjunger vad i kören. Fortfarande är jag inget vidare på det, och inte blir det bättre av att synen blivit kass och min förmåga att känna igen ljud, vare sig det är fågelsång eller mänsklig musik, är usel.
Men hur ska man börja en sådan där krysslista egentligen? Sitta och fylla i alla fåglar man vet att man sett någon gång och sedan jaga runt efter de övriga? Verkar trist, jag har en annan idé.
Numera är jag så lyckligt lottad att jag har två underbara ställen att existera på, min bostad på Torpet och så ett annat som vi kan kalla Skogen, som jag också har ett ansvar för.
Nu ska jag börja lista de arter som lever på dessa två platser, och kanske gör jag en tredje lista för de som jag sett på Trakten.

Varje dag lägger jag till en art på någon eller några listor, som jag sett eller hört just där. Helst ska jag ha sett just de arterna just den dagen, det går lätt i början men snart får jag nog börja fuska med det. Men i övrigt ska jag inte fuska alls, och jo det gäller inte bara fåglar så jag börjar med människa.
Meningen med det hela? Kanske att lägga märke till alla medvarelser som vi har glädjen att dela jorden med, eller bara för att listor är kul.

Torpet
Människa
Ringduva

Skogen
Människa
Koltrast

Trakten
Orre
Räv
Jag tog en sväng i trakten i dag. Gick upp på högsta höjden där man kan se runt hela horisonten och där uppe flög det upp orrar i mängd och räven skötte sitt på rävars vis. Fin utsikt var det också. Men några människor såg jag inte till.

Det är dumt….

…. att ha en blogg och inte använda den.

Inte ens de bra är bra…

I går fick jag höra en bra och en dålig nyhet.
Den bra var att man äntligen dragit in SFC-certifieringen från Bergvik skog.

Den dåliga att Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt på den varg som kallas Finsk-ryskan eller Junseletiken och hennes nye hanne. Och i dag kom som lök på laxen beskedet att Kammarrätten dömt till Naturvårdsverkets fördel när det gäller förra årets beslut om skyddsjakt på denna stackars varg som man skulle kunna tycka har lidit nog.

Om du vill hänga med i vad som händer med våra stora rovdjur så kolla på Vargens Tid som är den bästa siten i ämnet just nu.

Den där bra nyheten är egentligen också en dålig nyhet. Den bevisar bara att det verkligen är käpprätt åt helvete med skogen. Det är redan kört när till och med mesarna på SFC till slut blir tvungna att säga ifrån.

Det är svårt med idioter

Vissa saker är knepigare än andra att kämpa för. Man skulle kunna tro att det är väldigt bra att ha sanningen på sin sida. Så är det inte. Det slog mig i dag att det är precis tvärtom.

Ju mer rätt man har desto större idioter är det man har emot sig. Ju större idioter desto värre idiotiska påståenden och lögner kan de kläcka ur sig. Vettiga människor har inte en chans att bemöta sådant och så blir det en märklig slagsida där de oinsatta mest hör idioterna och tänker, – nå ja, ingen rök utan eld.

Det här med rovdjur är just en sådan fråga där motståndarna är sådana absurda idioter att man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att någon skulle tro på dem.
Min bittra erfarenhet är att jodå, en del tror på dem, politiker tror på dem.

Här nedan får ni ett smakprov av det mer absurda, men alls inte ovanliga slaget.
Lögnerna och det makalösa resonemanget borde locka till skratt men skrattet fastnar i halsen när man tänker på att sådant här påverkar politiker.

SUNDSVALLS TIDNING 2013-10-07 Sida 4 –

Författare: Humanist och djurvän

Vad gäller zoologi och djurs vanor och beteenden så är kunskapen, ljugandet eller fantasier och önsketänkande på topp. Det är vi, omkring tre miljoner människor som bor inom rovdjurens domäner, som betalar för rovdjurens leverne.

Betalar med en mer än halverad älgstam vars jakt- och köttvärde vid mitten av 1980-talet var fyra miljarder per år, och i dag är mer än halverat. Betalar med två dödade människor och sex allvarligt skadade av björn på 2000-talet. Rädsla för björn och varg, extra stängsel för tamdjur men ändå rivna hundar och tamdjur, som vi får en bedrövlig ersättning för i fall de nu hittas.

Vi närmar oss 45000 viltolyckor per år och som orsakas av att stordelen av våra vägar omges i dag av två gröna vägar och de snabbt ökande rovdjursstammarna. Viltolyckorna beräknas kosta oss omking 30 miljarder kronor per år, omkring tio dödade och drygt 2000 invalidiserade människor varje år.

Omkring 60 procent av viltolyckorna orsakas av rovdjur som jagar ett byte. Det jagade rådjuret eller älgen skenar och ser sig inte för när de ska passera en väg och då smäller det ofta. Observera att bara här kostar oss rovdjuren omkring 2 500 per skattebetalare. Illa är också att rovdjuren håller på att utplåna rennäringen. Den nu talrika björnen har lärt sig att stå i renarnas kalvningsland på våren och äta sig proppmätt var dag. Tänka sig att vara renägare och vid höstens kalvmärkning notera att bara varannan – var tredje vaja har en kalv att märka.

Dummaste och en ofta återkommande replik är; att

sedan 1821 har ingen människa blivit dödad av varg i Sverige. Tror jag då Sverige i slutet av 1700- talet beslutade att utrota vargen och vi därför i flera år utkommenderades till vargskall. Man lyckades utrota vargen i landet med undantag av de ödsliga skogs- och fjälltrakterna; en tredjedel av landet.

Dock blev de kvarvarande vargarna så hårt jagade av samerna att vi i omkring 150 år endast hade mellan tio och 50 vargar tills vi 1967 fridlyste vargen och 10-talet år senare inplanterade varg. Beträffande farhågorna om en inavlad och degenererad vargstam. Varför inavlade inte de så få vargarna under 150 år ihjäl sig?

Jag får påminna om att i Spanien har fyra barn rivits av varg på 2000-talet och i Indien dubbelt så många. Polen, Rumänien med flera

länder i Europa har vargdödade barn mest varje år. I Ryssland blir enligt obekräftade uppgifter omkring tio barn vargrivna varje år. Observera; att i Sovjetunionen och Ryssland har vargen aldrig varit fredad. På Sovjettiden höll man vargstammen nere med helikopterjakt.

Ryssland tillämpar inte den jaktmetoden och därför har vargstammen flerdubblats och nu ätit upp det mesta av viltet i Ryssland och är nu i färd med att äta upp tamboskapen för fattiga människor på landsbygden. Jag erinrar om att Ryssland är till ytan 38 gånger större än Sverige och att om vi i Sverige skulle få skjuta lika många älgar per arealenhet som i Ryssland så skulle vi få skjuta omkring 15 älgar per år.

Vem kan tänka sig Sverige utan nationalsymbolen älgen?

I dag torde vi ha ungefär dubbelt så många av de fyra stora rovdjuren än vad Naturvårdsverket uppger. Får man önska sig; att riksdagen beslutar om max 100 vargar, 1000-1500 björnar och en halvering av järvoch lodjursstammarna.

Samt att vi gör upp med de renägande samerna, att hysa de fyra stora mot en grundersättning à 100000 eller mer och 5 000-10 000 i ersättning för varje rovdjursriven ren.

Samerna fick därmed också tillfälle att återuppliva sin kampsport, att ränna varg och sälja jakt på de fyra stora.

Tänk hur många miljarder och sparat mänskligt lidande det skulle innebära om de fyra stora i princip endast fanns i det glest befolkade Norrlands inland? Jag tror att viltolyckorna skulle mer än halveras

Den tragiska insikt jag har i hur det svenska samhället fungerar har ännu inte drabbat Jan Guillou. Han betraktas som en intelligent man och ändå skriver han så här i Aftonbladet

För övrigt anser jag att …

… miljöminister Lena Eks populistiska utspel om att skjuta över 3 000 vargar, björnar och lodjur nästa år, en halvering av beståndet, inte kan vara allvarligt menat. Och att det är så uppenbart att få ens orkat protestera. Det var för dumt.

Ja visst var det, dumt. Men allvarligt menat, jodå.

Loss of jobs is mostly a good thing

Då och då när jag hinner kollar jag vad som hänt på Enligt min humla på sista tiden. Senast skrev Jochen om att han klivit ur sin komfortzon och gästbloggat hos Rick Falkvinge, på engelska.
Inlägget handlar om copyright och är bra som alltid. Och som alltid vid det ämnet kom det en del hätska kommentarer. I en av dessa står det något så urbota dumt:

” Loss of jobs is never a good thing”

Kommentatorn får förstås kloka och relevanta svar på tal om den saken.
Själv stirrar jag på den där meningen och får sådan lust att kommentera den jag också, lite mer allmänt, men avstår på grund av språket. Kanske får jag inte fram vad jag menar på engelska. Jag väljer att stanna i min trygga zon, men kommentera vill jag likt förbaskat.

“Loss of jobs is never a good thing”

Jasså? nog tycker jag det var bra att fångvaktarna på Treblinka blev arbetslösa. Och om bödlar och torterare världen över blev uppsagda på stört.
“Loss of jobs” – för att jobben inte längre behöver utföras.
Då vore det verkligen “a good thing” om alla poliser blev arbetslösa, och alla alkoholterapeuter och ambulansförare och sjuksköterskor. Alla socialarbetare och klottersanerare och kriminalvårdare. Alla läkare och psykologer och slaskblaskjournalister. Alla charlataner som profiterar på människors osäkerhet och alla vapenhandlate. Vartenda jobb i vapenindustrin och så klart alla militärer. Jag kan hålla på hur länge som helst men jag tror ni förstår min poäng.

Fast min egentliga poäng är att självklara snusförnuftigheter sällan är så självklara.

En hjälte är född

I NSD, kan man läsa om en “dramatisk björnjakt” i lördags. Hjältarna var egentligen på älgjakt, men ser man en björn måste den ju dödas. Varför?

David Nordvall satt på älgpass i trakterna av Lirfik, söder om Råneträsk, då såg han en björn komma lufsande i skogen på 30 meters håll. Den kom uppför kullen och närmade sig David Nordvall som sköt ett skott i bogen på björnen. Björnen stöp och blev liggande i myrkanten.

När hjältarna en halvtimme efter skottet närmar sig björnhonan rusar hon upp för att freda sitt liv och ger därmed jägarna den största kicken av alla.

– Björnen tvärrusade mot mig med öppen käft. Det var två meter mellan mig och björnen när jag lyckades skjuta björnen med ett skott ovanför ögat. Jag sköt från höftläge och björnen stöp, säger Evald Nordvall.

Ska man verkligen döda djur utan annan anledning än att det är häftigt?
Och firas ska det…

Det här är den första björnen i mannaminne som fällts i trakterna av Lirfik, två mil från Nattavaara och det blev tårtfest vid lägerelden.

Den döda björnen besiktigades av personal från länsstyrelsen som bland annat upplyser om att

Björnar är fredade i EU, den svenska jakten är ett undantag från EU:s habitetsregler.

Kan något vara mer förljuget än svensk viltförvaltning?

En bild av svensk viltförvaltning 2013

Klicka på bilden..

…och fundera på hur det kan vara så här i ett civiliserat land?

Kan det bero på att jägarintresset får styra hela viltförvaltningen och att regeringen går i deras ledband in absurdum som vilken tänkande människa som helst kan konstatera. Många konstaterar fakta och skriver kloka saker men regeringen lyssnar bara på den grupp som styr Sverige i de här frågorna.

Ett makabert skämt

Jag har ont i huvudet. Det får man lätt om man utsätts för ett makabert practical joke som man tyvärr vet är sant.
Det är regeringens rovdjursproposition som jag syftar på, presenterad på en presskonferens kl 11 i dag. Vår så kallade miljöminister, den centerpartistiske jägaren Ek, tror sig funnit lösningen för att få utrota våra rovdjur.
Hon kör med hitta-på-siffror. Drar till med makabert låga antal djur och påstår att det finns vetenskapligt stöd för det. Det är så grovt så man blir alldeles matt.
Och det är väl meningen, knäck alla normala människor så vi inte längre orkar bry oss.
I DN och SvD skriver man att “Miljöminister Lena Ek vill att större hänsyn ska tas till privatpersoner och företagare i rovdjursområden”.
“Privatpersoner och företagare i rovdjursområden”? – Nej, en fanatiskt egoistisk mikrominoritet får sina absurda krav tillgodosedda.

Varför det är värre att skjuta björn än att skjuta älg

En del tror att “rovdjurskramare” tycker att rovdjur är mycket ädlare än andra djur och att de som närmast heliga inte får dödas. Så är det naturligtvis inte.
Så varför kan man då acceptera exempelvis älgjakt men inte varg- eller björnjakt?
Det handlar främst om tre saker, behovet eller nyttan av jakten, populationens status och hur etiskt den kan bedrivas.

Vår mycket stora älgstam orsakar skador för miljardbelopp på skogen, (eller på tallplantagen ska man kanske säga).
Varje år dödas ett tiotal människor, och ett hundratal skadas svårt i älgolyckor i trafiken. Grovt räknat dödas en älg i timmen, dygnet runt, året runt i trafikolyckor. Varje incident orsakar mänskligt lidande i olika grad. Kostnaderna för de materiella skadorna är enorma.
På en del håll svälter älgarna, en följd av att jägarkåren trissat upp en för stor älgstam.
Älgen jagas för köttets skull.

Trots en på vissa håll tät björnstam är skador så gott som obefintliga med undantag för renskötseln.
Björnen jagas för nöjes skull. Det är “häftigt” att döda en björn.

Det finns mycket gott om älg, den finns i hela landet men sammansättningen och “kvaliten” på djuren är på sina håll dålig.

Björnstammen betraktas som livskraftig men inventeringarna är osäkra och gamla. Arten är känslig för jakttryck och avskjutningen har ökat mycket kraftigt. Björn sprider sig långsamt och har inte återtagit sitt naturliga utbredningsområde.

Som vid all jakt förekommer skadeskjutning på älgjakten. Kalven följer kon så att risken att kon skjuts bort från kalven är inte så stor. Kalvar skjuts bort från mamman.

Björnen har ett litet träffområde och björnjägare blir lätt nervösa. Skadeskjutningar har varit vanliga.
Det är förbjudet att skjuta björnhona med ungar men det sker ändå i flera fall varje år. Naturvårdsverket har beställt forskning på ungarna som blir moderlösa. man vill veta om de överlever. I nuläget säger forskarna att åtminstone hälften av ungarna kan överleva om de förlorar sin mor vid midsommar, troligtvis fler senare på året.

Björnen jagas med flera hundar som förföljer och trakasserar den tills den stannar och försöker freda sig. Då skjuts den ihjäl.
Särskilda björnjägare och björnhundshållare åker runt mellan länen och tillhandahåller sina “tjänster”. De dödar djur för att det är kul.

I går dödades en björnmamma med tre ungar, inte vid björnjakt utan av en hundförare på älgjakt. Det var den vanliga dödliga kombinationen av lös hund, vapen och rädsla. När jägaren kom efter hunden som han trodde ställt en älg möttes han av en björnhona som gjorde skenattacker mot honom.
Det han borde gjort var att göra sig så liten som möjligt och lugnt pratande backa därifrån så hon förstått att han inte var ett hot mot hennes ungar.
I stället skjuter han ett par varningsskott. Naturligtvis gör det ingen som helst nytta utan bara förvärrar situationen. Vid nästa attack skjuter han henne.
Det är förståeligt att jägaren blev rädd, det är förståeligt att han, med begränsade kunskaper om björn, använde sitt vapen, men det var dumt. Och ytterligare tre björnungar har förlorat den mamma de behöver för att lära dem hur man lever ett riktigt björnliv.
Det var ändå en olycka och det skulle inte falla mig in att jämföra den här jägaren (som jag i och för sig inte vet något om) med de motbjudande individer som ägnar sig åt björnjakt. Läs om dem i Jaktjournalen, missa inte bilden längst ner, med det stolta paret vid 40-kilosbjörnen.
Det är alltid vapnen som ställer till det, det finns det forskning på.

Vådan av en olaglig praxis

Jag har tidigare beskrivit besluten vid skyddsjakt på varg ungefär så här.
Länsstyrelsen beskriver vad som hänt, refererar lagstiftningen och beviljar skyddsjakt. Allt i ett ganska mångordigt dokument.
Det är bara det att om man verkligen läser vad som står där så framgår det tydligt att det ja till skyddsjakt som myndigheten ger strider mot lagen. Jag har aldrig sett ett fall där villkoren för undantag i art- och habitatdirektivet faktiskt är uppfyllda, inte ens med god fantasi.
I dag skriver SvD kortfattat om att förvaltningsrätten har upphävt Naturvårdsverkets beslut att bevilja jakt på den varg som på kort tid angripit åtta fårbesättningar i Skåne. Skånskan har en längre artikel som avslutas med en LRF-representant som inte har förstått någonting. Han vill att Länsstyrelsen i Skåne ska få ta skyddsjaktsbeslut. Jaha, men de lyder under samma lagar som andra myndigheter.
Det här fallet hade tidigare varit en självklar skyddsjakt trots att de legala kriterierna för en sådan inte varit uppfyllda, (och det är de som sagt aldrig). Det som har hänt på senare tid är att besluten överklagats till rättsinstanser och där går man efter lagboken, inget annat.
Inga taktiska hänsyn hit eller dit, inga egna värderingar och ingen praxis som vuxit fram lite så där lagom utanför lagen. De gör sitt jobb och det ska hedra dem. Sedan kan man tycka vad man vill om de praktiska konsekvenserna.
Själv hade jag hellre sett att den här vargen hade fått gå till de sälla jaktmarkerna, det hade varit bättre för vargens framtid i Sverige.

Dåligt av mig

Min fejkade insats som journalist på Värmlands folkblad i går var inget vidare. Artikeln borde fortsatt så här:
Den skjutna björnen var mycket liten vilket i jaktpress presenterats som ett slags rekord “Den minsta fällda björnen i Värmland genom tiderna”.
Det är ett litet fåtal jägare som ägnar sig åt att jaga björn. Lars Mattsson från Våmhus och Magnus Larsson från Lima stod bakom dödandet av den lilla värmländska björnen genom att tussa två av sina många hundar på den. De två dalmasarna skryter med en lyckad björnjakt där minst en björn om dagen dödats för deras hundar. Det torde innebära åtminstone fjorton djur.

I NWT finns det också några rader, där är skytten nämnd. En man från Sysslebäck, det ger en bild av att detta är något för lokala jägare. Inte ett ord om de kringresande björndödarligorna och deras hundar.
För er som vill göra ett försök att sätta er in i vad björnjakt är kan jag återigen rekommendera Jaktjournalen, om hur Niklas Friberg, handelsresande i björndöd, “levererar”.

Värmländsk björnjakt, igen.

Notis i Värmlands folkblad,

Sysslebäck: Hälften av den värmländska björnkvoten är nu fylld. Under lördagen sköts en björnhane i trakterna av Brattmon, norr om Sysslebäck.

Det var det hela. En mer upplysande och relevant artikel skulle kunnat se ut så här:
I går sköts en björn i Brattmon i Torsby kommun. Värmlands län har av Naturvårdsverket tilldelats en kvot på två björnar i årets björnjakt. Detta trots att Värmland inte har någon fast björnstam.
På länsstyrelsen skyller rovdjursansvariga Maria Falkevik på Naturvårdsverket.
Lars Plahn, avdelningschef på Naturvårdsverket förklarar beslutet med att det inkommit önskemål om björnjakt i Värmland, från länsstyrelsen och jaktorganisationer, och att det är tradition.
De senaste tio åren har Värmland tilldelats en björnjaktskvot på två djur, några föryngringar har inte förekommit i länet i modern tid.
Plahn tillägger också att i Sverige har vi det systemet att vi jagar allt jaktbart vilt

Hur kan det komma sig att vi har en så märklig ordning i Sverige, att de vilda djuren finns till för att jagas. Är det naturvårdande myndigheter som styr eller är det ett litet naturfientligt särintresse som huggit sin agenda i den svenska gråstenen?
Jag vet, vet ni?

Från jaktvän till jakthatare på fyra minuter

Min mor som var född 1914 rökte i hela sitt vuxna liv. Det var liksom bara hälsosamt och sportigt när hon började, lite vågat kanske, av en kvinna. I cirka trettio års tid fimpade hon sina cigaretter på kaffefatet där de bildade en härlig stinkande sörja.
Men så plötsligt en dag såg hon hur äckligt det var och fimpade aldrig någonsin mer på sitt fat. Det var väl vad man kallar en aha-upplevelse och nyligen hade jag också en sådan.
Även om jag ofta skrivit om jägarmaffian och kritiserat jägarförbunden så har jag inte haft något emot jakt. Även om jag inte kunnat förstå att någon vill jaga rovdjur så har jag i alla fall accepterat björnjakt. Vi har gott om björn på sina håll och det är ett potentiellt farligt djur även om just den skandinaviska björnen är extra skygg och fredlig av sig.
Men vad är egentligen björnjakt i dag? Hur går den till? Vilka djur dödas och vilka människor är det som dödar?
Visst har jag läst i dags- och jakt-press lagom osmakliga artiklar om hjältedåden men de har aldrig nått fram till mitt hjärta (eller hjärnan är det ju egentligen men jag vill vara lite poetisk här). Inte förr än i lördags då en vän högläste för mig ur Jaktjournalen.

Redan från början var planen att Peder Egnell skulle få skjuta och Rasmus skulle sköta filmkameran.
När de smög fram försiktigt mot ståndskallet upptäckte de att björnen krupit in mellan några klippblock.
– Det blev svårt att komma åt björnen med ett säkert skott. Oryx attackerade hela tiden och björnen svarade med mottattacker. Men till slut gjorde björnen ett utfall som fick Oryx att backa lite mer än tidigare och då kunde Peder skjuta björnen, samtidigt som jag filmade, en jäkligt häftig upplevelse, berättar Rasmus.

“-Det är ju en lek för dem, det är en djävla lek” säger min kompis och då ser jag det plötsligt klart för mig. Lika plötsligt som min mor insåg att fimpandet var äckligt inser jag hur sjuk och motbjudande björnjakten är och vilka obehagliga människor det är som ägnar sig åt den och annan rovdjursjakt.

Jag har nog levt på en lögn, jag har gått och sagt att jag mycket väl kan tänka mig att jaga, jag äter ju kött. Men kan jag det, kan jag skicka iväg en dödande kula i ett vilt djur? Antagligen inte men ännu tycker jag att det är ok att jaga vissa djur för köttets skull, om man gör det så bra som möjligt.
Det finns alla sorters folk som jagar älg. Det finns bara en sorts folk som jagar björn, och det är ingen trevlig sort.
Det finns “björnpooler”, yrkesjägare och särskilda “björnjägare” som drar omkring mellan länen, även Norrmän kommer hit och dödar våra björnar. Våra, dina och mina björnar, men mest sina egna för ingen äger det vilda. Vi kan beskatta en del djurstammar om det finns en bra orsak. Det finns ingen orsak att jaga björn på det här sättet.
Björnjakt går till så här. Några självutnämnda machotyper åker bil på skogsvägarna, ser en färsk björnskit och släpper sina hundar på spåret. Björnen går undan men får inte vara ifred för hundarna som är på den från alla håll. Till slut stannar den och försöker jaga bort sina plågoandar. Det hör de bössförsedda och går fram och skjuter djuret.
Helst ska björnstackaren i sin skräck rusa lite emot dem. Då pumpar adrenalinet och de känner sig mer macho än någonsin. Tror ni mig inte så läs för all del björnjägarnas egna beskrivningar i till exempel Jaktjournalen. De tycker helt enkelt att det är jättekul att döda en björn efter att den hetsats i timmar av hundar, och så blir barnen så glada av att få en björnfäll. Stackars barn säger jag.

Även dagspress presenterar björnjakt som något positivt, Länstidningen Östersund idylliserar med ett bildspel. Och skryter om näst största björnen någonsin, Även SvD skriver om fälld “rekordbjörn”. Rekord låter positivt, och det hade det ju varit om den fått leva. För varje framgångsrik hanbjörn som dödas kommer björnungar dödas av andra hanbjörnar som nu törs uppvakta “Bamses” honor.
Visst kan man få lite björnfrossa vid närkontakt med björn, den kan trots allt göra slarvsylta av dig ganska lätt men några “bestar” är det inte.
Tänk dig trehundrasju björnar, och så har vi ihjäl dem, en efter en jagas de, plågas och får en kula i sig. Varför?